parkinson.blogg.se

 Enda sedan den dagen jag fick diagnosen Parkinson sjuk, har jag haft inställningen att har man en gång blivit sjuk så måste det finnas botemedel att bli frisk. Det gäller inte bara Parkinson utan alla svårare sjukdomar såsom Demens, MS, Stroke etc.

Parkinson är ingen dödlig sjukdom sägs det!

Nej, det är sant. Man dör inte av Parkinson. Man LEVER MED Mr. PARKINSON in i döden!

Men Mr Parkinson är mycket krävande. Dels naturligtvis för den som drabbas men även för de anhöriga. Och i första hand då hjärte vännen. Förhållandet blir mycket ansträngt ganska snabbt. Den sjuke drabbas ofta av depression i takt med att kontrollen över kroppen minskar. Mr Parkinson tar över den sjukes kropp och gör tiden för de anhöriga mer och mer frustrerande.

Den sjukes personlighet förändras ofta väldigt snabbt p.g.a. problemen. Mycket snabbare än vad läkarna sa till mig. När man är dålig (medicinerna fungerar ej fullt ut som det var tänkt eller man får ett så kallat ”dosglapp”) så blir man ofta frånvarande, inåtvänd och disträ. Anledningen är att man inte kan göra flera saker samtidigt, ibland inte ens en enda sak. Det som frun har sagt under tiden har gått rätt igenom. T.ex. ”glöm inte att Maria skall ha matsäck med idag.” ”Jag kommer senare ikväll eftersom vi måste förbereda morgondagens konferens.” Likheterna med demens är slående.

Som sagt Parkinson är ingen livsfarlig sjukdom, om man jämför med Cancer. Mr. Parkinson fungerar ungefär som tortyr, han bryter långsamt ner den sjuke och de anhöriga kan bara stå vid sidan, och titta på. Den sjuke behöver mer och mer vård och vips så är någon närstående plötsligt anhörigvårdare. Och den person man en gång blev kär i eller kompis med, har totalt förändrats.

Oj vad tungt detta blev!

Men faktum är att många tyvärr har det så här. När min diagnos var ställd pratade läkarna om ”de 10-15 goda åren.” Och ”Ju tidigare du börjar med medicin desto större chans att få fler bra år”. Detta hade de läst i någon forskar studie som naturligvis inte hade tillräckligt med deltagare för att säkert kunna säga detta. (Hade de frågat mig så hade jag dementerat båda påståendena. 3-4 år fick jag.) Är man 75 år och får denna info så är man kanske nöjd med detta. Men inte vid 46. När mer än halva livet återstår…

Äntligen har jag fått iväg de första ansökningarna om forskarstöd till olika fonder och stiftelser. Nu får vi se om någon vågar stödja ett rent kosttillskotts projekt. Det finns så mycket att vinna för alla sjuka om det visar sig att merparten får liknande reaktioner som jag fått. Sjukskrivningar, sjukresor,  sjukbesök, undersökningar, medicinkostnader, biverkningar, sjukpension, lidande etc.

Nu sitter jag på balkongen på Hotell RIU Papaya, Playa Inglés och njuter av solen och värmen. Undra om detta hade varit möjligt om jag inte funnit denna speciella Omega olja som på ett år gjort mig så mycket bättre. (Världens renaste och färskaste Omega olja på marknaden.) Och ändå har jag minskat medicineringen med 70%. Nu får jag knappt ta del av högkostnads skyddet längre. Men å andra sidan så har jag lyckats ha kvar mitt jobb med endast 25% sjukbidrag. (Pratades om 50 eller 75% sjukbidrag bara för ett drygt år sedan.)

DET ÄR STORT!

Visserligen kostar kosttillskottet pengar som heller inte går på högkostnadsskyddet, ÄNNU. Men det kommer förändras tror jag. Jämför med utvecklingen av friskvårds pengarna, vad de kan användas till idag och för 15 år sedan!

Så ha tålamod och samtidigt be en bön att jag får chansen att starta mitt projekt. Får jag bara stenen i rullning så kommer den inte att kunna stoppas!